Förord
Den internationella föreningen Svenskar i Världen uppskattar att det idag bor någonstans mellan 300.000 och 400.000 svenskar utanför Sveriges gränser, och av dessa har ca 50.000 slagit sig ner i USA. Att antalet är så svävande beror bland annat på att varken den svenska folkbokföringen, Statistiska Centralbyrån eller de svenska konsulaten håller reda på var utvandrade svenskar bor, att människor ständigt flyttar fram och tillbaka och ibland utvandrar mer än en gång, att definitionen av begreppet ”svensk” är svävande – många har utvandrat som barn i familjer och har kanske varken behållit vare språket eller kontakten med Sverige, och därför inte riktigt motsvarar det vi först tänker på när vi använder uttrycket ”svensk utvandrare”. Andra kanske är utländska medborgare som fått svenskt medborgarskap och sedan flyttat vidare. Alla uppgifter om utlandssvenskarnas egentliga antal blir därför alltid en mer eller mindre kvalificerad gissning.
Svenskarna i USA har i mer än ett sekel utgjort den absolut största utvandrargruppen, men eftersom det har blivit allt svårare att få arbets- och uppehållstillstånd är Amerika inte längre den självklara destination som det en gång var. Tack vare den nya gränslösa europeiska unionen har migrationsmönstren förändrats. Det bor idag antagligen mer svenskar i Spanien än det gör i USA. Ett mycket stort antal utlandssvenskar har också slagit sig ner i Tyskland, Belgien och Storbritannien – den svenska ambassaden i London uppskattade till exempel den svenska befolkningen bara där till cirka 25.000. Många svenskar har dessutom funnit ett nytt liv i Asien och Australien.
Som befolkningsstatistiken tydligt visar har situationen som svensk invandrare i USA förändrats radikalt på hundra år. Runt 1910 räknar man med ca 1,2 eller 1,3 miljoner svenskar i en total befolkning på 91 miljoner. De ca 50.000 svenskar som idag lever i USA utgör således en bråkdel av den tidigare utvandringen – mindre än fyra procent jämfört med de svenskar som levde i Amerika hundra år tidigare. Samtidigt har USA:s befolkning blivit mer än tre gånger så stor och närmar sig nu 300 miljoner. Av dessa är 31,1 miljoner födda utomlands. Svenskarna utgör således bara ca 1,7 promille av de utlandsfödda, eller 0,17 promille av den totala amerikanska befolkningen, och deras närvaro i amerikansk kultur ligger numera på en närmast ”molekylär” nivå. Det är idag alltså ytterst glest mellan svenskarna på Amerikas trottoarer, och slumpartade möten med svenskar hör till ovanligheterna.
Däremot finns det (enligt uppgifter från de två senaste amerikanska folkomräkningarna) drygt fyra miljoner individer i USA som betraktar sig själva som svensk-amerikaner, och som förvaltar det gamla svenska arvet i Amerika. Dessa håller liv i ett stort antal organisationer, festivaler, församlingar och museer, men det är verksamheter (släktforskarna undantagna) som sällan håller en levande kontakt med Sverige. För de flesta svenskar som utvandrat till USA i vuxen ålder under de senaste trettio-fyrtio åren, förefaller svensk-amerikanarna oftast betydligt mer amerikanska än svenska: de talar som regel inte svenska, har aldrig följt med i svensk politik eller kulturliv, har sällan en speciellt nyanserad bild av det moderna Sverige (eller Europa) och ger ofta uttryck för politiska, religiösa och moraliska värderingar som inte är vanligt förekommande i dagens Sverige. De nya svenska utvandrarna söker sig därför ofta till sina egna lokala nätverk och sammanslutningar där man delar bakgrund, erfarenheter och språk. Grupperna har således helt olika behov och intressen, och följaktligen blandar sig inte svenskar och svensk-amerikaner i någon större utsträckning i gemensamma föreningar och sällskap.
Men hur kommer det sig att svenskar trots allt finner vägen till USA, ja, vad är det som gör att man egentligen blir utvandrare? Själv kom jag första gången till USA 1974 efter att ha förälskat mig i en amerikanska, och vi flyttade sedan under det följande årtiondet fram och tillbaka mellan Sverige och den amerikanska västkusten ett par gånger innan vi slutligen slog oss ner i nordvästra USA. Nu har jag levt här kontinuerligt i drygt tjugo år. I stora drag visste jag ju varför vi bodde i Oregon och inte i Sverige, men jag betraktade inte min situation som speciellt typisk. Mitt eget öde var, trodde jag, bara en sällsam blandning av slump och omständigheter som nog inte gällde för speciellt många. De svenskar jag ibland läste om i olika svenska eller svensk-amerikanska tidningar hade kommit till USA av helt andra anledningar. Det var som regel idrottsstjärnor, affärsmän, företagare och olika slags internationellt berömda personligheter som lockats av ”de stora möjligheternas land”, och att de letat sig till USA var kanske inte så konstigt. Men jag visste också att det fanns en hel del ”vanliga” svenskar i USA som anlänt under ungefär samma tid som jag själv, en grupp som säkert utgjorde en majoritet – folk som bodde i förorterna, som hade amerikanska vänner, som pendlade till jobbet och hade barn i den amerikanska skolan. Varför hade de kommit hit? Och varför hade de blivit kvar? Vem hade skildrat den grupp amerikafarare jag själv tillhörde?
För att få svar på de här frågorna började jag göra en del efterforskningar. Det visade sig att det fanns hyllmetrar med böcker om den stora svenska utvandringen till USA mellan 1850 och 1920, och det fanns till och med ett och annat skrivet om den första vågen svenskar i Oregon. Redan 1911 hade till exempel Ernst Skarstedt ställt samman en intressant bok som han kallade Oregon och dess svenska befolkning, utgiven på svenska i Seattle. Jag hittade också en informativ samling ”oral histories” på engelska som hette New Land, New Lives: Scandinavian Immigrants to the Pacific Northwest. Den innehöll 45 relativt korta, personliga berättelser av nordbor som utvandrat till nordvästra USA under perioden 1900 - 1939. Det var precis vad mormor och morfar – eller farmor och farfar – skulle ha upplevt om de bestämt sig för att emigrera. Det var fängslande läsning, men samtidigt uppenbart att de berättade om en helt annan verklighet än den jag själv vuxit upp i. Det Sverige de här svenskarna hade lämnat var inte mitt Sverige, och det USA de berättade om hade jag inte heller upplevt.
Jag letade vidare, men hur jag än sökte fann jag inte en enda bok som på ett representativt sätt skildrade svenskarnas liv i USA under de sista 25 - 30 åren. Ingen tycktes i någon större utsträckning ha intresserat sig för de nya utvandrarna. Ur detta vakuum föddes idén till denna bok. Vad jag var nyfiken på var detta: Om man levde i ett samhälle som det svenska, som kunde erbjuda medborgarna utbildning, välstånd och social rättvisa, varför valde man då att emigrera? Jag kände visserligen en del svenskar i nordvästra USA, och visste väl oftast ungefär hur länge de bott här, men när jag tänkte efter visste jag sällan riktigt varför en viss person hade flyttat hit.
För att försöka få svar på den saken bestämde jag mig för att intervjua svenskar som slagit sig ner i nordvästra USA efter Vietnamkriget och låta dem berätta om vägen dit. Att det blev just det området berodde helt enkelt på att jag själv bodde där – där hade jag redan kontakter, och där fanns en svensk koloni. Oregon och Washington utgör dessutom ett område där svenskar tycks trivas rätt bra. Naturen påminner om den svenska, och klimatet är betydligt mildare men har ändå fyra tydliga årstider. Det är gamla svenskbygder där svenskar (och skandinaver) spelat en viss roll i staternas historia och där en del svenska traditioner som till exempel midsommar och Lucia fortfarande firas på sina håll. Oregon och Washington är också kända för att (efter amerikanska förhållanden) vara relativt liberala och progressiva stater.